evilbastard

Det hände något underligt i skolan idag, någon sorts diktator ledd, tomteinspirerad och hjärntvättad armé invaderade skolan. Det kan ha berott på Robin mystiska försvinnande, eller på att någon hade slängt en sill i skolkökets diskho. Jag har ingen aning, men en sak vet jag; inte många undkom levande... allting började med:

Vi hade SO och vår svenskahatande, vältalande, socialist till lärare sa till Martin att han skulle hålla käften, då skrek Martin sitt pubertala skrik, som lät som en bebisundulat med en anabolsterioid-spruta nerkörd i halsen. Efter det minutlånga skriket, sprang Martin iväg ut genom klassrummets egna sönderklottrade trädörr och smällde igen den med ännu ett av sina speciella skrik. Klassen fortsatte sin lektion, utan att bry sig om Martins oväntande anfall. Efter ungefär tio minuter av SO lärarens välkända prat, började klassrummets smutsiga fönster att darra, som om en ljuddämpad explosion hade skett i närheten av skolan. Bara en halv minut efter att det hade skett (innan några i klassen ens hade reagerat) sprängdes fönstrena i tusen små glasbitar, och in kom en massa lila, korta personer med fula, färgfattiga masker på sig. Dom personerna som hade vart närmast fönstret dog på en gång när dom fick dom korta personernas dubbförsedda kängor i huvudet. Danne reagerade instinktsfullt och hoppade upp på bordet, varpå han skrek ett på gränsen mycket värre skrik än Martins. Men sorgligt nog blev han träffad av en skruvad kula rakt mellan mungiporna och dog.

Det var då jag reste mej upp på allvar och observerade min kaosfulla omgivning med mina kritiska, men ändå, väldigt omtalade ögon. Minst fem stycken färgfattiga masknissar hade hoppat in genom dom spräckta fönstrerna (om dom inte själva hade spräckt fönstrena med sina, redan nämnda, dubbförsedda kängor), och minst tjugio av klassens tjugioåtta elever hade dött, antingen på grund av anfallarnas (redan nämnda!) dubbförsedda kängor, eller på grund av skruvade pistolskott. En färgfattig masknisse joggade klumpigt fram till mej och riktade sin rostiga Colt 22. mot mej, varpå han (det kunde ha vart en hon, hans/hennes röst var väldigt ljus) skrek åt mej på något konstigt blubberblubber-språk. Eftersom mina gängmedlemmar inte var vid närvarande just den tidpunkten (en var död, en var mystiskt försvunnen och en hade fått ett underligt anfall) var jag tvungen att klara mej själv mot den här fördömda nissen. Han skrek igen på det konstiga språket, och jag skrek tillbaka, varpå jag tog hans Colt med två händer och slet loss den från hans grepp. Nissens andra nisse-vänner hajade till och började skjuta med ens på mej. Efter att den första kulan svischat förbi mitt stora huvud gömde jag mej bakom ett vält bord, varpå jag sköt den nissen som hade attackerat mej. Minuterna därefter spenderades under oavbryten skottlosning.

Som dom flesta vet är jag en utomordentlig skytte, varför tänker jag inte berätta, ni får bara nöja er med det faktumet.

När jag tillslut skjutit alla nissar till döds, var det bara fem överlevande kvar i min klass, men precis efter att jag hade observerat det kom en nisse in genom dörröppningen och sköt dom sista fem, varpå han blev skjuten i huvudet av mej. Jag började att gå långsamt mot dom krossade fönstrena. Det låg mindre blod än jag hade förväntat mej på marken, vilket var osannolikt. Det låg ju knappt något blod alls på marken, även fast alla lik som låg där hade blivit antingen dödade av kulor, eller av en känga i skallen. Båda dom dråpmetoderna innefattade mycket blod, så varför fanns det knappt någon röd kroppsvätska på marken? Jag tvingade mej själv att ignorera den frågan, och fortsatte min vördnadsfulla väg mot klassrummets krossade fönster. Jag tittade ut genom ett av dom och blev plötsligt halvt förlamad av vad jag fick se; hela skolans cementgård var täckt av blod, det låg människokroppar överrallt, både vuxna och barn. Dom flesta liken kunde jag urskilja identiteten på, det var personer som jag hade pratat med, personer som jag hade gillat och personer som jag hade känt nästan hela mitt liv. Plötsligt fick jag ett anfall. Inte ett anfall som Martin hade fått under SO lektionen, utan ett gråtanfall. Min läpp darrade till och jag kände en ny känsla som jag inte hade känt förut. Det var som om allt jag någonsin rört och älskat, plötsligt... plötsligt bara inte existerade något mera. Nu grät jag. Grät över alla döda människor där nere, som jag hade tyckt om. Jag grät över alla människor här uppe som jag själv hade dödat. På facebook hade jag fått en fråga en gång; kan du döda en människa? Jag hade svarat ”nej”, men nu visste jag. Jag visste att jag kunde döda en människa, det var enkelt. Men känslan som kom till en efteråt, när man tittade ner på liket man just skjutit till döds, då var det inte enkelt längre. Om jag hade fått samma fråga igen, då hade jag ärligt kunnat svara ”nej”, för då skulle jag veta hur det var att döda en människa.


Plötsligt såg jag en människa som jag verkligen kände igen. Klassens klassföreståndare, han såg ut som en blodig version av ”Two-Face” i ”Batman, The dark knight”. Jag slutade gråta. Alla sorgliga tankar var som bortblåsta nu. Jag såg på min klassföreståndares döda kropp och nya tankar började poppa upp i mitt huvud. Det kanske finns hopp för min framtid. Kanske skulle vi bygga upp skolan igen och jag skulle slippa min inkompenta, egoistiska, lata, skitsamma, men ändå konvertistiska klassföreståndare. Men för att jag ska kunna få en bra framtid, måste man reparera skolan på nytt, både psykiskt och fysiskt, och det måste jag göra själv nu.

Jag gick med bestämda steg mot utgången. Jag hade ett leende på läpparna som jag tänkte behålla ända till det äventyret var över. Jag skulle precis öppna dörren när jag hörde något krafsa i grupprummet. Jag vände mej om hastigt och siktade med pistolen mot stället där jag hade hört ljudet ifrån. Jag kunde skymta en liten svart Björn Borg-sko, som genast försvann bakom väggen. Jag gick långsamt mot grupprummet med pistolen i ett stadigt grepp. Glasrutorna som åtskiljde grupprummet från klassrummet var nedstänkta med blod, och plötsligt slog det mej; taket och väggarna var täckta med blod, medans golvet var i stort sett helt rent. Ännu en gång tvingade jag mej själv att släppa taget om tanken, och fortsätta med vad som var aktuellt vid just den tidpunkten. Jag vinklade min pistol i takt med kroppen när jag vände mej om mot grupprummet. Det var ingen där. Men samtidigt som jag hade observerat det hörde jag ännu ett krafs, och den här gången var det från skåpet under diskhon. Jag gick med stora steg till skåpet, med pistolen hängande i min vänstra hand. Jag öppnade skåpet med ett ryck, utan någon fokus mitt mål (att ta reda på vem, eller vad som krafsade inne i skåpet). Ett knakande från en otränad arm, smärta i ansiktet och sedan blev allting svart. Det sista jag såg var Martin som sprang ut ur grupprummet, medans han lyckades få i sig några slurkar blod från golvet.

 Fortsättningen får ni någon annan gång, just nu är jag för upptagen att städa bort blodet från väggarna och golven...

Har du mer än 20 st sms i inkorgen?
öh... ja

Vad står det i ditt tredje?
joo!!

Och vem var det ifrån?
Robin A

Smsar ni ofta?
nja

Vad står det i ditt 18:e sms?
a , haha jag fick morfin och gav fingret till min morsa :P

Och det var ifrån?
Dula

Är han/hon farlig?
Nej xD

Hur farlig?
Inte ett dugg ;D

Om du kollar igenom hela din inkorg, vilka har skrivit till dig då?
Danne, Malin, Robin, Martin, Dula, Evelina, Nicke, Johanna, Hanna, Erik

Smsar du ofta?
Typ

Hur många har du skickat sen du fick mobilen?
25179

Hur många mms?
155

Är du beroende?
Haha!

Vem ringde du senast?
Min morsa

Vem ringde senast dig?
Danne

Snyggast på din kontaktlista?
Jaag ;D

Om du går in på dina bilder i mobilen, vad är det första du ser?
Två tjejer i min klass, på SO lektionen

Hur många bilder har du på mobilen?
370

Vilken är din favoritbild?
Ingen :o

Nu ska du beskriva din mobil samt berätta vad det är för modell:
Blå, silver... Vet inte vilken modell

Har du varit helt ärlig nu?
Absolut :D

pussar Joel

Jag vaknade upp (som jag brukar göra på morgonen), och kände mej tom... tom som en tom plåtburk med lock. Det var inte så jag hade föreställt mej dagen idag, med tanke på vad Gabriella Ängeln hade sagt igår; "du skall inte dansa, din fete faán!", på en konstig dialekt (typ gotländska, blandat med värmländska). Jag hade tolkat det som om jag skulle sluta sprattla med mina kroppsdelar, men nu insåg jag att hon hade menat något helt annat. Hon hade menat att jag skulle vakna upp och känna som jag gör nu, sedan skulle jag utnyttja den tillfällig tolkningen av mej själv och fånga upp dagens s.k. ingredienser i min kropp (nu var den 'tillfälliga tolkningen av mej själv' en tom plåtburk med lock, och dagens ingredienser var möjligtvis friterade sojabönor eller konserverad haggis, men eftersom jag redan upplevt dagen så kan jag säga att det var mest wasabi blandat med guakamol (längtan och glädje), och senap blandat med cancerbränd sparris (ilska och tristess)).
Allting började att klarna upp för mej, jag hade fått ett väldigt viktigt uppdrag från en av Guds änglar, och jag skulle ta det väldigt stort allvar, så jag öppnade mitt lock (mitt lock är alla mina sex sinnen ihopsmälta till ett runt plåtlock) och gjorde mej redo för att suga in dagens ingredienser.
den första ingrediensen kom direkt när jag satte mej på min moped (det hade känt som om jag satt mej på en stor klick wasabi), längtan. Längtan efter mina vänner och längtan efter vissa lärare och lektioner. Längtan efter unga människor i stora mängder och längtan efter skolans dåligt kritiserade mat.
Jag körde i 45 km/h till skolan, och (efter parkerat mopeden, låst den och gått till ingången) mötte Danne vid skåpen. Efter att ha pratat med honom en stund öppnade jag mitt skåp och upptäckte att dagens lektioner var riktigt bra... det var då jag stötte på den andra ingrediensen, glädje. Det hade vart som om en liten, liten gubbe hade suttit inne i mitt skåp och sprutat guakamol på mej.  Det var inte bara glädje över dagens lektioner, utan också glädje över livet, över alla mina vänner och över allt bra i denna revolutionerade s.k. 'värld'. Mina mungipor fastnade i vardera öronsnibb och jag gick med stolta steg till skoldagens första lektionen.
Klassföreståndarmötet och de samhälssorienterade ämnena svishade förbi i full fart. Sedan var det matte, och den svishade inte förbi i lika full fart, men fort gick det. Efter mattematiken hade vi lunch, och jag kunde ha svurit att dom hade senap vid salladsbordet, för jag fick nämnligen en släng av ilska (senap) när jag satt och åt; Daniel hade (av någon anledning, som jag inte kommer ihåg) slagit till mej två gånger i nacken med ett av hans superkarate slag.
Jag tyckte att det var väldigt onödigt och blev förståss ilsken på honom. Vi redde ut det efter en kort stund, men jag kunde fortfarande känna senaps smaken under tungan.
Ilskheten (om man nu kan kalla det så) började att avta efter en stund, och jag drack ett glas vatten för att rensa ut den sista senapssmaken.
Lektionerna efter den insidenten gick väldigt långsamt jämfört med vad dom hade gått innan lunchen, och jag började känna lukten av något bränt (cancerbränt), men antog att det var personen bredvid mej som luktade. Under sista lektionen var den brända lukten så stark att jag började fråga runt bland mina klasskamrater om dom också kunde känna lukten, det kunde dom inte, men jag var säker på att det var något konkret som luktade. Efter en stund kom jag o tänka på att det kanske inte var något okänt som luktade, utan det kanske var jag själv, och med den tanken kände jag någonting trubbigt sticka till under skjortan. Jag knäppte upp en knapp och tittade under min vita skjorta. Ingenting. Jag skulle precis ge upp när jag skymtade nånting nedanför armhålan. Jag lyfta upp skjortan lite till på det stället, och... dra mej baklänges, knyt fast mej i en rutten stol och kalla mej Daisy om det inte var en cancerbränd sparris.

Och detta, mina vänner, är alla ingredienserna i Joels påhittade plåtburks-recept.

"Så älskade Gud världen att han gav den sin enda son, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv."

Johannes Evangelium 3:14-15 


Idag kom en ängel till mej när jag sov, han hade hoppat in i min dröm med sitt budskap i munnen...
Just den natten drömde jag om att jag var fet och slipprig. Och när ängeln kom och presenterade sig själv så stod jag mitt i Ingenstans och halkade runt på det våta, vita, golvet. Ängeln (Gabriella, som hon hette) fick tillslut nog, och skrek åt mej; "sluta dansa, din fete fáan!", varpå hon gav mej en 'jag-vill-knulla-din-mamma-bara-för-att-göra-dej-frustrerad-blick'. Men jag slutade inte att dansa, utan började att steppa istället, men jag halkade och slog mitt feta arsle...
Ängeln fick nog och flög iväg med en Guds-liknande suck.
Sedan kommer jag inte ihåg mer från den drömmen...

Godnatt!

När jag vaknade upp idag kände jag ännu en ny känsla som jag inte känt förut, helt olik den orgasm-liknande känslan jag känt igår. Det var som... som om allt/alla runt omkring mej var helt värdelösa och hat-bara. Jag bara kände ett sånt stort hat mot allting i närheten av mitt synfält. Framförallt kände jag mest hat för den lilla, billiga och pipande väckarklockan ovanför mej, som hade väckt mej ur min otroligt sköna skönhetssömn. Jag reste mej halvt upp och kände att det bubblade till i magen, plötsligt började jag att hata min egen mage. Hatet växte sej starkare och starkare... tillslut skrek jag allt vad jag hade till min mage, samtidigt som jag drämde till väckarklockan med en sådan styrka att hyllan den stod på gick i tre bitar (eller så var det två, jag är inte så bra på att räkna...), och en sådan smäll att min syster skrek till (eller så var det pappa, jag är inte så bra på att identifiera röster...). Jag ställde mej upp på golvet, tittade mej runt omkring, rapade, gick ett steg fram. tittade mej runt omkring och skrek sedan igen. Samma person som hade skrikit förut skrek igen och sedan hörde jag tunga steg i trappan. Medans jag stod i mitt rum och väntade på att den trappgående personen skulle identifiera sej själv, började den nya hat-känslan att växa igen. Jag tänkte att om personen som nu var på sista trappsteget skulle skrika, eller göra sej hat-bar på något sätt, så skulle jag minsann visa honom/henne hur sann smärta känns. Den trappgående personen (det visade sej vara min syrra ändå) kom in i mitt rum, ställde sej precis framför mej och skrek allt vad hon hade rakt i ansiktet på mej; "håll käften! Din kuksugande, fitthatande homofob!!", och hon spottade mej rakt i ögonen under varje "h", "k", "f", "t", "d" och "s".
Helt förblindad och förbluffad strövade jag runt i mitt rum och letade efter något som jag kunde torka av salivet i ögonen på, medans min älskade syster gick lugnt och sansat in på toaletten för att duscha (eller något annat (jag vet inte!)). Tillslut hittade jag en gammal strumpa och kunde då torka bort min systers frätande saliv ur ögonen.

När jag äntligen var i skolan (efter mycket blod och skrik) la jag märke till att mina ögon börjat lukta gammal strumpa, men det var ändå bättre än frätande saliv, såå...
Hatkänslan var fortfarande kvar och jag hade räknat till 48 personer som jag blängt hatfullt på när jag gått i skolans korridorer påväg mot... dit jag nu skulle. Många personer hade sagt (som svar på min blickar): "har du problem eller!?" eller: "störda unge!", och liknande. Men då hade jag bara skrikit; "jag hatar dej!", och fått en coolhetskick som belöning till min påhittiga fras.

Lektionerna gick på och det blev mycket skrik (från mej (a)), djupa inflammerade sår och det kryllade av de koreanska städpersonalerna (som torkade bort blodet från det polerade golvet i skolan). Det påminnde mycket om gårdagen, ni vet, med Martin Karman och hans ena hjärnhalva... När skoldagen äntligen började lida mot sitt slut och vi jag och min skräckslagna klass satt i NO-sal 4 och hade biologi (alla hade hoppats på sexualkunskap, men tråkiga Einar Lilliesterna hade bara fortsatt med 'andning i blodomloppet' från förra terminen). Jag satt på sista stolsraden själv, och resten av klassen hade trängt ihop sej på raden längst fram, bara för att dom älskade mej så mycket (eller för att dom var rädda för mej, mohahah). Och då, helt fucking plötsligt (vilket gjorde mej ännu mera argare/hatfullare, kom skolans så kallade "sjuksyster" och meddelade något så hemskt så att alla mina mörka känslor försvann, bara sådär!   (Jag får tyvärr inte säga vad hon meddelade... öh... nej, det får jag inte!..).
Men jag har hennen att tacka för att resten av min dag blev lycklig ;D
Tack Sjuksyster Marie NIlsson <3
Och tack alla ni andra super fulla, sönder-rökta och nerknarkade slavar i min "skola" (jag hatar er!) <33

Jag tycker inte att man borde kalla det skola, inte plugget heller... byrå låter mycket bättre, eller helga. Men nu har någon djävel döpt denna tortyr-byggnad till "skola" och det finns inget vi små (eller stora) slavar -- eller skadedjur som dom så kallade 'lärarna' brukar kalla oss -- kan göra något åt. Vi skadedjur -- eller slavar då, om jag inte ska förnedra mej själv -- brukar kalla lärarna för nazziz, rasister, arslen och tomater, det beror på vilken dag det är. Måndagar: arslen. Tisdagar: rasister. Onsdagar: tomater. Torsdagar: nazziz. När det äntligen är fredag bryr vi oss inte om att kalla dom öknamn, för då är ju skolan nästan slut för veckan (det finns ingen anledning till att sura och hata, utan man ska då bara njuta av dom sista lektionerna och sedan när den abstrakta skolklockan ringer rusar man ut, kastar sig på moped med sin närmsta vän där bak och kör i 45 km/h till närmsta alkoholfria strippbar), så då kallar vi dem bara 'lärare'.
Så jag öppnade dörren, stängde den, låste den, gick fem meter till garage dörren, öppnade den, stängde den, låste den, gick fem meter till min moped, öppnade den, stängde den, lås... - Nä! Jag bara driver med er, klart att man inte kan öppna en moped! Man kan ju förståss öppna sätet för att lägga in mopedlåset (eller ta ur det), men det tycker jag att vi skiter i nu. Det viktigaste är ju trots allt att jag; öppnade garageporten, körde fem meter ut med min moped, stängde garageporten och sedan körde till skolan i 45 km/h !
"Vrooom!", skrek jag när jag körde ut från avfarten i 45 km/h. Jag upprepade detta glädjetjut flera gånger under min resa mot den fruktade tortyr-byggnaden.
När jag nått min destination, parkerat och skrikit, "vrooom!", ännu en gång, gjorde jag mej redo för skolan. Jag sträckte på mej, spottade ut en tand, tog ett djupt andetag och skulle precis ta ett steg när jag hörde en grupp slavar bakom mej ropa, "tönt!".
Min mage började att bubbla, och jag kände hettan stiga längs kinderna. Jag viskade tyst för mej själv, "åh, nej...", sedan orkade jag inte hålla emot längre, så jag tog användning av situationen; jag tog ett steg bakåt utan att titta åt slavarnas håll, böjde mej ner och la den värsta brakaren ett smutsigt fetto någonsin kunnat tänka sig. Jag tror att det kan ha kommit lite bajs när jag släppte mej, men det brydde jag mej inte om, utan jag sträckte på mej och gick mot skolans stora ingång med slavarnas äcklade skrik bakom mej. Jag kände en känsla jag inte känt förut, det var som en blandning mellan stolthet och coolhet. Kanske lite bajslukt hade trängt sej in mellan dom två ihopblandade känslorna, men det sket jag i (hörde ni ironin?) och fortsatte att gå mot ingången.
Den nya känslan hade växt sej starkare för var steg jag tog mot ingången och jag tänkte att om den här känslan kommer att dyka upp varje gång som jag pruttar, så kommer jag nog överväga att prutta lite mer.
Jag tror att känslan var på sitt max när jag träffade Daniel Tyrsing (jag kommer härmed att använda mina kompisars efternamn om jag ska skriva deras namn på detta så kallade 'blogginlägg', för aaatt!: jag tycker att det låter mer respektabelt när jag nämner deras efternamn) vid dom överanvända skåpen.
"Vet du när Robin Avdal kommer hem?", var det första han sa när han fick syn på mej.
"Nej!!", skrek jag allt vad jag hade rakt i ansiktet på honom. Daniel Tyrsing hade en teori om att Robin Avdal kanske hade ramlat av cykeln i Turkiet (där han var) och vrickat någonting (när Daniel Tyrsing säger 'någonting' tänker jag alltid på manliga könsorgan), men den teorin var ju helt osannolik. Jag hade en annan mer trovärdig teori om varför Robin Avdal inte var i skolan; han hade först åkt till Turkiet, sedan hade hade han levt livet där, sedan (när han skulle åka hem), när han satt på planet, så kom Ronan Keating och frågade om han ville turnera med honom, och Robin Avdal svarade (stort fan av Josh Groban som han är): "nej!". Men Ronan Keating erbjöd honom 22 egyptiska dollar, och det kan man ju inte säga nej till... så nu är Robin Avdal i Serbien och spelar bakgrunds figur för Ronan Keatings cover "Kung fu fighting". Som jag sa; mycket mer trovärdigare.
Daniel tittade på mej som om han precis sett världens lustigaste gubbe, sedan vände han sej om och öppnade sitt sönderonanerade skåp.
Resten av skoldagen vill jag helst inte berätta om, men jag kan säga att det rörde sej om en viss person som vi här på "skolan" kallar Martin Karman, och det rörde sej också mycket om blod, metallbitar och hjärnslamsor.

...

Men vad jag kan berätta om är vad som hände efter den roliga/hemska skoldagen... Imorn!! Nu orkar jag inte...

Heejdå alla mina Pussgurkor.